Hur kul kan man ha? samtidigt som man känner sig övergiven och längtar hem? Kännslorna överlappar varandra. Har gråtit varje gång mamma och pappa farit hem, och hälften av gångerna vi pratat på telefon. HATAR att växa upp! Ändå har jag haft sååå kul!

trotts att man första helgen var sjuk i Feber, snuva och halsont som numer utvecklat sig till hosta som letar sin närmare och närmare lungorna:S Men jag struntade (klokt?) i detta och hade skojj endå. Tappade rösten TOTALT ahahah men det bjuder jag på.
Trivs jätte bra med skola och kamrater! Var lite panik där i början med studentrummet då man bara ville gråta så fort man såg det. HAhaha fick lite medkänsla då jag råkade uttrycka mig lite spontant på spelkvällen vi hade den dag jag fått rummet. Alla började tycka att det var dags att avrunda kvällen och dra sig hemmåt då jag lite i panik uttrycker mig -Kan vi inte stanna ett tag till, jag vill inte hem. Hade just förklarat mitt missöde och detta lät i min talton ganska roligt.
Men jag sov i tårar den natten. Jag har nämligen lite bakeriefobi pga allt man har läst i samband med den utbilning jag nu råkar besitta. Så jag låg som en pinne i min gnekande äckliga säng i sin ännu äckligare omgivning och försökte sova. Men som tur är så har jag världens bästa föräldrar som kom till min undsättning redan dan efter för att hjälpa mig städa till ett drägligt boende. Älskar er!!! saknar er!!! puss på er!!!
Men köket i koridoren är fortfarande en hälsorisk. men jag ska styra uppå en storstädning. Ni vill inte veta hur totalt äckligt det är där inne!

Men det vägs upp av att jag har hur kul som hällst.
FAst nu måste jag snart ta tag i allvaret -plugga!


bjuder på nån liten bild. lite blandat, från olika kvällar. Men mest från i lördags. nollegrupp blandat med faddrar. 
Några av många bilder.