Har varit jättetrevligt att ha syster här ett litet tag, blir lite för sällan.

Imorse när vi stigit upp och snart skulle dra oss mot bussen som var ända som gick till Sävar så man hann dit i tid. Då var vi där mer än väl i tid (btw vilken Jävla håla är det egentligen då det typ går noll J*vl* bussar dit och från!???:O :C). Men innan vi han dit så fick jag sms om jag kunde vara med och spela match:O Javet:O, ni tänker säkert samma som jag om ni har nån koll. Jag har nämligen inte rört en fena sen jag spela några matcher i början av sesongen, och redan DÅ var jag otränad då jag inte tränat under hala sommarn:] Men de hade kris och fråga då mig. jag fick, som de som känner mig vet, lite ångest osv. Jag Kunde inte bestämma mig. Övervägningen att jag saknar det som Faaaannn mot att jag skulle vara såååå fruktansvärt dålig, gick emot mig. Men jag valde att vara med och fick mamma och pappa att skicka med grejerna med spelarbussen eftersom stina ju var hon mig och inte kunde ta med. 
Jag sög inte så mycket iaf, stolt att ja orka de jag gjorde! Vi förlorade med uddamålet efter en ganska bra match från Clemens sida. Turen och dommarna var inte med oss! 
Men framförallt så var det SSSSSSSSSÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ roligt!!!!!! Mersmak kan man med råge säga! Vilken gör det hela lite mer tragist och jag får liite mer självömtgan. Synd att det kostar så jävla mycket att åka hem.  Det funkar ju som inte, framförallt ekonomiskt, att fara och träna, om än en gång i veckan, i Skell. Sen måste man ju få in det med scheman och busstider och tentor. Satan i gatan asså! Och att spela/träna med nått umelag funkar inte heller om jag inte åtmindstånde känner nån. Det hade inte funkat för mig. Den sociala sidan och det att man känner sig hemma i det laget är ju en del av att man gillar det så mycket. Jag skulle ALDRIG palla spela i ett sånt där känslokallt lag som vissa verkar vara. Inte nått jätteseriöst heller. Det förstör ju det roliga med innebandy anser jag! Vist vill man vinna. Men hur kul är det att måsta springa under en viss tid eller hela tiden bli pikad på att man gör fel eller aldrig få känna sig nog bra osv.. ni fattar. Jag vill ha kul, det ska vid tillfällen höras skratt från bänken, kritiken ska vara konstuktiv och delas med ett vänligt och lungt tonläöge som inte kan uppfattas nedsättande! Man ska kunna prata med varandra, inga jävla uppsittarfasoner (sånt skit klarar jag inte!)    

Nu känner jag att jag spårar snart och tror jag avslutar där;)
+ursäkta inläggets många svordommar! 
Och har du tagit dig igenom hela det här inlägget så en stor eloge till dig! jag hade gett upp;)